Mitt Vasalopp 2004

Mitt Vasalopp 2004

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:Uncategorized

Mitt vasaloppet år 2004, hela 16 år sedan var inget vanligt vasalopp. Här tänkte jag dela med mig av denna berättelse!

Mitt Vasalopp var inte bara att åka skidor från Sälen till Mora. Det var ett helt projekt som egentligen startade framför TV:n första söndagen i mars år 2003. Oskar Svärd vann en minnesrik finish mot Anders Aukland. Segerintervjun, som Peter Jihde gjorde med Oskar Svärd var mästerlig, genom att Jihde fick sitt intervjuoffer att beskriva alla sina känslor på ett helt enastående sätt.

Jag hade sedan många år funderat på att köra Vasaloppet, men alltid tvekat inför förberedelserna, allting runt omkring loppet och inte minst loppets strapatser. Nu hade jag bestämt mig. Jag skulle åka och att jag skulle åka med IFK Helsingborg var självklart. En bättre organisation kring ett Vasalopp finns bara inte. Det har jag många kollegor som kan intyga. De gav mig också det bestämda rådet, att om man ska åka från Sälen till Mora, ska man som förstagångsåkare åka Vasaloppet och inte Öppet Spår, för att uppleva den riktiga atmosfären. Så fick det bli. Sedan undersökte jag om någon ville dela mina upplevelser och till min glädje sa min gode vän Hans-Erik ja direkt, liksom min son, Christian. Jag anmälde mig genast via nätet och tog sedan kontakt med Bengt Ekdahl i IFK´s skidsektion. Det blev ett långt och roligt samtal och jag kände mig verkligen välkommen till klubben.

Sedan åkte vi till Bruksvallarna, dvs. från ord till handling. När jag såg utskicket inför denna resa, liksom inför resan till Vasaloppet, blev jag djupt imponerad av den fullständigt makalösa planeringen. Var jag skulle sitta i bussen och var och med vem jag skulle bo var löst med både känsla och skicklighet. Det kändes tryggt och fullständigt utan stress. Nu stannade jag bara tre dagar i Bruksvallarna, men vad mycket jag fick lära mig under Lorenz’ skidlektioner på förmiddagarna och sedan praktik på egen hand på eftermiddagarna. Det är underbart att under några få dagar uteslutande kunna fokusera sig på en enda sak och denna gång bara på att åka skidor. Dessutom är det en fin miljö i Bruksvallarna, bra spår samt inte minst god och rejäl mat.

Under vistelsen i Bruksvallarna blev det cirka 8 mil skidor, inte mycket kanske men med hög kvalitet. Vecka 7 var sedan hustrun och jag på längdskidsemester i Norge, strax söder om Rondanemassivet. Här blev det ytterliggare 20-25 mil skidor i underbar fjällterräng. Denna skidåkning tillsammans med att jag under lång tid regelbundet har sysslat med spinning och styrketräning fick räcka som förberedelser inför Vasaloppet.

Sista onsdagskvällen före Vasaloppet genomförde jag ett långt och intensivt träningspass med spinningcykel och skivstång för att tömma glykogendepåerna. Samma kväll satte uppladdningen igång med en stor tallrik pastasallad, knäckebröd, frukt och vatten. Nu var jag på gång. Bussresan till Sälen gick fint, men det kändes lite konstigt att åka skidor runt Västra Kalven i Tandådalen på fredag förmiddag. Jag hade inte stått på skidor på tre veckor och dessutom hade jag haft känning av en överansträngning i ett stort och viktigt muskelfäste. Allt gick dock bra även om föret var lite kärvt denna dag. Föret var emellertid bättre dagen därpå och det kändes bra att kunna ta i ordentligt när man stakade och sedan sätta i sig en stor tallrik med pasta och köttfärssås på fjällanläggningen. Det här med kolhydratuppladdning är fantastiskt. Att under några dagar, liksom i unga år, kunna äta så mycket man orkar och inte känna sig hungrig. Maten på Larssons Pensionat bidrog också till denna upplevelse.

Startskottet gick helt odramatiskt. Massan satte sig i rörelse och jag hade inget enda stopp framtill vägövergången och uppför den 3 km långa backen. Först efter 45 minuter passerade jag loppets högsta punkt och när jag kom till Smågan var min medelhastighet bara 6 km/tim. Hur skulle detta gå? Jag som hade siktat på att komma i mål på en tid under 9 timmar och bli bland de 10 000 första i mål, för att på så sätt kanske kunna starta i startled 9 och inte i startled 10 vid nästa Vasalopp. Men nu gick skidåkningen fint och färden till Tennänget var rena drömmen. På fina spår som ringlade sig över de flacka myrarna fick jag upp farten rejält. Stakåkningen gick perfekt i det gudomliga solskenet. Men hur skulle jag kunna orka staka ända till Mora och när spåren och fästet tog slut i Evertsberg började jag tvivla på mig själv. Skulle jag bryta? Nej, det gick ändå ganska hyggligt även om det ”gubbasnor”, som jag lade på i tre lager efter Evertsberg, inte fick den effekt som jag hoppats på. Nu hade jag bara siktet inställt på IFK’s kontroll när 37 km återstod av loppet. Där tar Svenne emot och ber mig vänligt men bestämt att ta av mig skidorna, för att kunna vallas om med universalklister, sedan att sätta mig ner på liggunderlaget och låta Bengt och Birgit förse mig med sportdryck, banan, godis, russin etc. Det var skönt att bli omhändertagen på detta sätt och det var också första och enda gången jag tillät mig att sitta under loppet. När jag lämnade IFK-kontrollen uppmanade Svenne mig att ta det försiktigt, för att vallan skulle hålla ända in i mål och det gjorde den trots de miserabla spåren. Snart insåg jag också att det var möjligt att köra loppet på under 9 timmar och när jag stretat mig fram till Eldris meddelade speakern där, att nu hade 9 840 löpare passerat denna kontroll. Nu var det bara 9 kilometer kvar till målet i Mora och jag hade mer än en timme på mig. Mina mål med loppet var möjliga att nå och när det bara är 2 kilometer kvar och jag får se kyrktornet i Mora förstår jag att jag lyckats. Sliten men inte utslagen passerar jag i mål på 8 tim och 40 minuter och med placering 9 740. Jag är nöjd och lycklig.